Real Au pair-life!

Under veckan som gått har jag hunnit med en hel del. Jag har sett det mesta av turistmagneterna i D.C ( The Capital, Vita huset, Lincoln, World War memorial m.m) Jag är förvånad över hur vackert det är här, känns inte alls som en storstad, utan ganska mysigt faktiskt. Innan man tar en sväng med bilen vill säga, då börjar man på något sätt förstå hur enormt stort det är, och trafiken här är allt annat än mysig. Häromdagen kom jag och Therese körande väldigt lugnt runt ett Mcdonaldshörn. Då kommer det en bil i jättehögfart från andra hållet och båda tvärnitar. Han slänger sig på tutan och håller på den i cirka 30 sekunder samtidigt som han skriker. Jag trodde ju såklart att det var jag som gjort fel, kanske att jag kört mot enkelriktat eller något, så jag vinkar förlåt åt han och ser verkligen jätteledsen ut. När vi går ut ur bilen kommer det fram en snubbe som har sett alltihop och säger att det verkligen inte var mitt fel, han hade tagit registreringsnumret och tyckte vi skulle ringa polisen, han kunde vittna! Vi tackade för detta men sa att nej, vi behöver nog inte ringa polisen. Såhär i efterhand kanske man skulle gjort det, vi är ju ändå i stämningarnas land, kanske att man kunde tjänat en hacka. Jag och Therese har iallafall gjort upp en deal att vi ska dela lika på alla stämningar vi kommer dra in. Då kanske vi har råd med ett par Jimmy Choo's!

Jag har även hunnit med att skaffa ett bankkonto och ett social security number. Ibland tror jag att det hade vart enklare att komma hit och nästan inte förstå någon engelska alls. Nu tror värdföräldrarna och alla andra man frågar efter vägen, beställer mat utav o.s.v. att man är smått efterbliven när man inte riktigt förstår vad de pratar om eller när de ska förklara något. jag förstår ju precis vad de säger, men att få in i huvudet att de faktiskt menar allvar med att barnen tar en ny pyjamas varje dag eller att varan aldrig kostar det som står på prislappen eftersom det tillkommer tax, det har jag lite svårt för. Bara för att jag pratar deras språk så har jag inte samma värderingar och vanor. Men det här är ju deras värld och det är ju upp till mig att anpassa mig och det ska jag verkligen försöka göra.  

När vi var på orientation i NY sa våran lärare att alla som åker till ett nytt land kommer förr eller senare att hamna i en kulturchock, för att sedan kunna anpassa sig till det nya landet. Det var typ det löjligaste jag hört, men hon hade så jäkla rätt. Efter två veckor så insåg jag att jag inte var här på semester som det tidigare kännts som, utan att jag faktiskt ska bo här. Vilken chock! Haha:) Vad gör man åt det? Jo, man tar med en kompis, som också just då bara störde sig på allt som har med USA att göra och åker till ett enormt köpcenter och bara handlar massa saker. Helt plötsligt kändes USA som ett väldigt bra land igen, shoppingen är fantastisk!

Idag är jag totalt ledig, kvällen spenderades igår i Georgetown, på samma uteservering som John F Kennedy friade till sin Jackie. Inte lite häftigt!;)